Känslor.
Någonting efter klockan tolv drar mig till datorn. Alltid. Nej, inte för att läsa ännu ett inlägg ur Blondinbellas-perfekt-blåsta liv, utan för att hänga på jobb-sidor, och massa kläder-skor-smink-sidor och drömma mig bort. Jag har planer, jag vill lyckas, samtidigt som jag inte pluggar ett skit och är besviken på mig själv efter varje prov. Jag ser min framtid framför mig på två sätt. Det negativa och det positiva. Det positiva är att jag går ut med bra betyg, ettan alltså, jag säger upp mig från Gallerix och hittar nytt jobb som passar mig mer, tjänar egna pengar, dels sparar och dels lever livet. Är så trött på att sitta hela månaden och vänta på studiebidraget. ha pengar i max en vecka och sen sitta o vänta igen. Och hoppas på att man inte har frånvaro mer än 20% för om det blir indraget är det kört. Knas.
Vill jobba, tjäna pengar, orkar inte plugga. Vill flytta ut, bo i min, även liten, men mysig lägenhet, där det är jag som bestämmer och inte någon annan. Ingen säger åt mig var jag ska ha mina skor och att jag måste diska efter mig direkt. Är så sjukt trött på det...
När jag sitter här, på kvällarna, efter de långa dagarna, och drömmer mig bort, känner jag efter ett tag att jag sitter i min egen bubbla, i min egna lilla värld. Jag vaknar upp, och blir besviken varje gång. För i min värld är allt mycket lättare, jag har fixat allt, allt är som jag vill att det ska vara. Underbart.
Men i verkligheten är det inte så. Verkligen inte. Man måste kämpa. Man måste alltid kämpa här i livet. För varenda minsta lilla sak. Sugigt.
Känner att jag inte har tid för mig själv. Känner att kroppen är här, men tankarna är någon annanstans. Falskt? Nej. Inte alls. Jag är lycklig, jag behöver inget mer. Jag behöver bara komma överens med mig själv, vilket jag känner jag aldrig kommer göra.
Varför måste allt vara så svårt jämt?
Jag vill bara vakna upp. Ta på mig nåt lätt, koka kaffe, sätta upp håret lite operfekt, ta en cigarett och sätta mig på balkongen i solen. Helt själv. Och andas ut, på mitt sätt, för en gångs skull. När kommer den tiden?
Jag vill va med dig o prata :/Vill jobba, tjäna pengar, orkar inte plugga. Vill flytta ut, bo i min, även liten, men mysig lägenhet, där det är jag som bestämmer och inte någon annan. Ingen säger åt mig var jag ska ha mina skor och att jag måste diska efter mig direkt. Är så sjukt trött på det...
När jag sitter här, på kvällarna, efter de långa dagarna, och drömmer mig bort, känner jag efter ett tag att jag sitter i min egen bubbla, i min egna lilla värld. Jag vaknar upp, och blir besviken varje gång. För i min värld är allt mycket lättare, jag har fixat allt, allt är som jag vill att det ska vara. Underbart.
Men i verkligheten är det inte så. Verkligen inte. Man måste kämpa. Man måste alltid kämpa här i livet. För varenda minsta lilla sak. Sugigt.
Känner att jag inte har tid för mig själv. Känner att kroppen är här, men tankarna är någon annanstans. Falskt? Nej. Inte alls. Jag är lycklig, jag behöver inget mer. Jag behöver bara komma överens med mig själv, vilket jag känner jag aldrig kommer göra.
Varför måste allt vara så svårt jämt?
Jag vill bara vakna upp. Ta på mig nåt lätt, koka kaffe, sätta upp håret lite operfekt, ta en cigarett och sätta mig på balkongen i solen. Helt själv. Och andas ut, på mitt sätt, för en gångs skull. När kommer den tiden?
Kommentarer
Trackback