94
Röka på balkongen ensam. Den lilla tid då man inte gör någonting förutom att bara tänka. Tänka på hur jävla meningslöst allt kan vara i livet. Ingen mening överhuvudtaget. Ta bara just de stunderna när man röker på balkongen. Vad är det för mening med dem egentligen? Ingen alls.
Styvfarsan ska anmäla socialstyrelsen. Det har han fan all rätt i. Fyfan vad jag bara hatar socialen. Inte bara för det de gjorde, utan bara för att de finns. Visst, de kanske hjälper många(?) men fan heller mig. Kanske var det just de som satte punkt för min närmaste människans liv.
Och det får man nu leva med. Varje dag. Direkt när man vaknar på morgonen, går upp, duschar, äter frukost, allt det vanligt, så finns det kvar. I alla ord man säger, i allt man gör. Det finns där. Känslan av tomhet. Bara nåt tomt. Bara minne. Ibland vill jag inte ens ha minnet kvar, det gör saken bara värre.
När jag satt där, på balkongen, så kom känslan tillbaka. Av de 25 tända fönstren såg jag bara ett. Av alla möjliga ljud hörde jag bara några bilar någonstans långt bort. Det blev tomt i huvudet. Skönt. Då slipper man bara alla de tankarna, all den besvikelse. Ilska.
Hur har den socialtanten det nu? Trevligt? Kommer hem till sin lilla famlij varje kväll, äter middag, säger godnatt till sina barn. Tänker hon ens att hon förstört en annan familj, igenom att följa sin äckliga lilla lag-bok som hon "måste följa" ? Det tror jag inte. Hon har den, följer den, oavsett vad. Även när man försöker föklara för henne att det kanske går med en chans till? Att det kanske går o fixa det, fast på ett trevligare sätt? Nej. Jag tror inte att hon bryr sig. Hon sköter sitt jobb och skiter i att ett litet barn är utan mamma. Att en tonåring förlorade sin mor precis då hon hade massa andra problem att tänka på. Att en man inte kan jobba, för att han har ett barn att passa och mår psykist dåligt... Att en mor gråter varje dag och natt över sitt barn, som dog, i sina bästa år.
Nej. Det förstår hon inte. Bryr sig nog inte heller.
Men vi får väl klara oss.
Det gör man ju alltid.
Styvfarsan ska anmäla socialstyrelsen. Det har han fan all rätt i. Fyfan vad jag bara hatar socialen. Inte bara för det de gjorde, utan bara för att de finns. Visst, de kanske hjälper många(?) men fan heller mig. Kanske var det just de som satte punkt för min närmaste människans liv.
Och det får man nu leva med. Varje dag. Direkt när man vaknar på morgonen, går upp, duschar, äter frukost, allt det vanligt, så finns det kvar. I alla ord man säger, i allt man gör. Det finns där. Känslan av tomhet. Bara nåt tomt. Bara minne. Ibland vill jag inte ens ha minnet kvar, det gör saken bara värre.
När jag satt där, på balkongen, så kom känslan tillbaka. Av de 25 tända fönstren såg jag bara ett. Av alla möjliga ljud hörde jag bara några bilar någonstans långt bort. Det blev tomt i huvudet. Skönt. Då slipper man bara alla de tankarna, all den besvikelse. Ilska.
Hur har den socialtanten det nu? Trevligt? Kommer hem till sin lilla famlij varje kväll, äter middag, säger godnatt till sina barn. Tänker hon ens att hon förstört en annan familj, igenom att följa sin äckliga lilla lag-bok som hon "måste följa" ? Det tror jag inte. Hon har den, följer den, oavsett vad. Även när man försöker föklara för henne att det kanske går med en chans till? Att det kanske går o fixa det, fast på ett trevligare sätt? Nej. Jag tror inte att hon bryr sig. Hon sköter sitt jobb och skiter i att ett litet barn är utan mamma. Att en tonåring förlorade sin mor precis då hon hade massa andra problem att tänka på. Att en man inte kan jobba, för att han har ett barn att passa och mår psykist dåligt... Att en mor gråter varje dag och natt över sitt barn, som dog, i sina bästa år.
Nej. Det förstår hon inte. Bryr sig nog inte heller.
Men vi får väl klara oss.
Det gör man ju alltid.
Kommentarer
Trackback